Spela spel

Ibland vore det lite skönt om livet vore som ett datorspel. Att man själv kunde uppfinna en värld och vad som ska finnas i den. Att man vore lika stark som en karaktär. Och att mmn kunde få massa liv. Att varje gång man dör bara kunna börja om och spela på nytt. 
 
På ett sätt är nog livet lite som ett spel. Man har inte flera liv men det är inte omöjligt att ha flera chanser. Bara man kommit ihåg att samla extraliv. Misslyckas man med något så kan man börja om. Visst man är tillbaka på bana 1 så om man innan var på bana 47 tar det förstås tid att komma dit. Men det går i alla fall. Och fördelen med att börja om är att man efter ett tag kan banorna. Man vet var hindrena finns och blir bättre på att spela. Antar att det kanske är någon fördel med det.
 

Förvirrat men ärligt

Nu har jag tid och ork att skriva ett inlägg om hur allt känns just nu. Tiden sen jag kom tillbaka till Schweiz har varit minst sagt kaos så det finns rätt mycket att skriva om. Ibland händer så mycket att jag själv inte ens hänger med och det kan vara rätt förvirrande med alla tankar och känslor.. VARNING LÅNGT INLÄGG!
 
Att åka tillbaka efter nästan tre veckor hemma var både härligt och fruktansvärt. Jag längtade efter mitt liv här samtidigt som jag inte ville lämna livet i Sverige. Jag såg fram emot att träffa värdfamiljen men ville samtidigt bara spendera mer tid med min riktiga familj. Jag saknade mina vänner här men visste att jag i samma sekund som jag åker kommer sakna vännerna hemifrån. Jag såg fram emot nya äventyr i Schweiz men ville också bara ha tryggheten i Sverige. Jag var kluven. För efter att ha bott nästan åtta månader i ett nytt land så kan jag ärligt säga att jag har inte längre bara ett hem. Plötsligt finns det liksom två platser som jag räknar som mitt hem vilket gör att när jag är på den ena platsen så saknar jag alltid den andra. Så just nu slits jag mellan två världar, gör mitt bästa för att ha en fot i varje värld. Önskar att jag kunde fokusera på att bara vara i den världen jag är nu men samtidigt vill man ju hålla kontakt med alla i Sverige. Att ha två hem kan vara jobbigt... Men jag är också tacksam att jag har två platser jag kallar hem, vissa har ju inte någon. Tänk vilken rikedom ändå :)
 
Precis som jag trott så blev det tufft att komma tillbaka hit. Jag var överlycklig att få träffa alla här men när jag hade Sverige och allt där i färskt minne så kändes det varje dag som att nån stack en kniv i mig. Minsta tanke på allt där gjorde mig gråtfärdig och min hemlängtan var värre än nånsin. Jag försökte smälta allt som hänt under lovet men samtidigt skulle jag ju komma in i vardagen här igen. Jag tror inte jag insett förrän efteråt att alla dessa omställningar faktiskt är ganska jobbiga. Både psykiskt och fysiskt. Känslor och tankar överväldigade mig och rent fysiskt var jag dödstrött varenda dag. Man hamnar liksom inte nån slags konstig trans.
 
Efter att det första dagarna passerat så kom vardagen. Lyckan av att va tillbaka hos bara familjen ersattes av att man var återigen tillbaka på jobbet. Och jobbet blev tuffare. Saker som varit på väg att bli problem innan jul tog fart och mycket av min tid här kändes väldigt tuff. När jag plötsligt gjorde mycket mer städning, tvätt, strykning och matlagning än tiden jag spenderade med Adam så kändes det fel. Jag kom inte till Schweiz för att städa, jag kom hit för att jag älskar barn. Men det är så lätt att man fastnar i att göra allt som värdfamiljen vill ha det. För varje vecka blir hushållsarbetet mer. När dom märker att jag gör vad dom ber om så kräver dom mer. Man kan inte ge ett lillfinger utan att få hela handen avhuggen. Tolka mig inte fel nu. Jag tycker om min värdfamilj, dom är snälla och vi funkar bra ihop rent personligt. Men jobbet är inte längre vad jag hade föreställt mig.
 
I takt med att jobbet blivit tyngre så mår jag sämre. Jag är missnöjd över min insats, missnöjd över att jag inte klarar av att säga nej och missnöjd över att jag inte lever upp till familjens förväntningar. Det är näst intill omöjligt att komma upp vissa mornar och jag känner hur hela mitt humör bara blir värre. Jag är ledsen stundtals och arg stundtals. Det är svårt att fokusera på Adam och sånt jag älskar, just för att det där negativa tar för stor plats. Jag försökte vara okej med allt arbete först men det blev för mycket. Då försökte jag prata med familjen men dom hade ju insett att städhjälp är vad dom främst behöver. Dom tycker att dom är snälla när jag slipper ha Adam vissa tider så jag kan göra min strykning då. Men problemet är ju inte timmarna, utan vad jag gör. Ju mindre tid jag får med mitt lilla charmtroll, desto mer glömmer jag vad jag gör här. Det är ju Adam som påminner mig om varför jag åkte, hur kul jag tycker att det är med barn. Men vad ska man säga när familjen inte förstår?
 
Återigen vill jag poängtera att detta är inte på något sätt någon personlig kritik mot min värdfamilj. Jag vill inte prata skit om dem, för jag tycker om hela familjen. Det jag vill säga är att det är inte lätt att vara aupair. Det är inte lätt att bo i någon annans hus, bo på jobbet, komma in i en ny familj och försöka skapa sig ett liv. Man ska vara en del i familjen men samtidigt är man anställd, man får liksom aldrig lika villkor. Arbetstider flyter fram och tillbaka, det är ju så lätt att vara flexibel när man bor på jobbet. Vad arbetsuppgifterna ska vara är heller inte tydligt. Säger man inte från början nej och visar var man har sina gränser så är det lätt att bli utnyttjad. Kommer man inte från början överens om något konkret så är det så lätt att vrida och vända på allt i efterhand.
 
I torsdags innan jag åkte iväg för helgen så hade jag och Anette ett samtal om detta. Hon tyckte det känns som jag varit irriterad och jag vet att jag varit det eftersom jag inte känner att det jag gör känns bra. Hon vill att jag ska städa hela huset och jag är inte okej med det har jag insett. Hon vill ha någon som städar men ändå en aupair. Vad hon verkar missat att rent lagligt så får faktiskt aupairer inte städa i Schweiz, man får endast plocka undan saker eller göra snyggt i köket när man lagat mat. Dom tycker om mig jättemycket och vill att jag är kvar men vill samtidigt att jag ska fortsätta göra all städning. Tyvärr funkar det inte för mig. Vi sa jag måste fundera på om jag är okej med att städa, annars måste dom hitta nån annan (vilket dom helst inte vill). Efter att ha varit borta under helgen och rensat tankarna så kändes det som att det här inte kommer gå. Sen kom veckan igång och det var mer att göra än nånsin. Det här går bara inte insåg jag. Så idag sa jag till Anette att dom bör börja leta efter någon ny för jag har bestämt mig att detta inte kommer funka längre.
 
Vad som händer nu vet jag inte. Antingen kommer jag kanske hem om några veckor, herregud. Eller så kanske jag hittar en ny familj. Min dröm var ju att stanna till juli/augusti så skulle jag kunna hitta en familj att börja i snart och där jag kan stanna till sommaren så skulle ju det kunna bli bra. Men jag vet inte. En tredje familj? Kanske försöker ödet säga mig att jag inte ska göra detta? Så kanske är det bara bäst att åka hem. Jag längtar hem! Men samtidigt är jag inte alls redo att lämna allt här. Jag älskar barn och vill vara aupair! Jag har underbara vänner här som jag inte vill lämna än. Gems är bäst!! Jag har äntligen börjat lära mig lite franska och faktiskt ibland våga försöka prata. Jag är inte klar med mitt liv här liksom.
 
Jag var inne i Geneve igår kväll och träffade en annan familj. Det kändes bra! Familjen var gulliga och jag tror att  jobbet skulle kunna passa mig. Det var tydligare vad jag skulle göra och jag sa redan från början att jag inte tänker städa alls osv. Deras lägenhet var liten så jag skulle bo själv i ett hyrt rum. Dålig standard men det vore ändå skönt att inte bo med familjen. Har inte tackat varken ja eller nej än. Är öppen för en ny familj men vill inte göra samma misstag som förut och bara kasta mig in i något nytt. Jag vill vara säker på att jag väljer rätt och att jag vet vad jag vill. Ska kolla runt på lite familjer och sen får vi lite se vad som händer. Planen från början var ju att stanna i 3 månader, nu har jag varit här i 8 månader. Att komma hit var spontant, ett sätt att våga göra något som inte var planerat. Jag ville lära mig saker om mig själv och utmanas. Se något nytt, lära mig saker, träffa nya vänner, få jobberfarenhet och bara leva. Och det har jag ju lyckats med även om själva jobben i sig kanske inte varit bara lyckade.

Förutom all förvirring över vad som ska hända här näst och rädslan att inte veta var jag befinner mig om en månad, så känner jag mig även misslyckad. Vad gör jag för fel? Varför har jag haft två familjer och varför klarar jag inte av att leva upp till vad familjerna vill? Vad går fel? En del av mig VET att båda familjerna på olika sätt ställt helt orimliga krav på mig. Saker som det inte är meningen att man ska behöva leva upp till. Så på så sätt kan jag ju "skylla" på dem. Men samtidigt vet jag också att jag själv har en otroligt stor del i det hela. Hade jag från början sagt att jag inte vill städa alls så hade jag inte hamnat i situationen att städa mer och mer. Jag sa istället att jag är okej med att göra en del städning, och det drog dom till sin fördel. Jag kunde inte säga nej och var inte tydlig var jag hade mina gränser. Jag var feg och lyssnade inte på min magkänsla. Jag hade vänner som sa till mig att vara tydlig men jag lyssnade inte på dem trots att jag innerst inne visste att dom hade rätt. Så visst finns det massa saker jag ångrar med hur jag agerat i det hela.

Trots känslan av att ha misslyckats så vet jag innerst inne att jag ännu mer faktiskt ha lärt mig saker. Jag har lärt mig att jag måste våga sätta mig själv först och vara tydlig med vad jag är okej med och inte. Jag har lärt mig att prata om problem. Jag har lärt mig saker om mig själv. Jag har lärt mig att våga lite på vänner och ta hjälp av dem. Jag har lärt mig att man ska lyssna på folk som känner än bra. Jag säger inte att jag kommer agera perfekt nästa gång något liknande händer mig men jag är ett snäpp närmre i alla fall. Jag har också lärt mig att våga acceptera att inte ha kontroll. Ibland är allt kaos och ofta vet jag inte allt. Men det är okej ändå liksom.
 
Jag har absolut ingen aning om vad som ska hända nu. Jag vet inte om jag borde flytta till familjen i Geneve, om jag borde söka nån annan eller om jag borde åka hem. Jag vet inte vad jag vill och inte vad jag borde. Jag är faktiskt rätt så helt lost. Men jag försöker ha tro på att det kommer lösa sig. Förr eller senare måste jag ta ett beslut och förhoppningsvis blir det rätt beslut. Man kan aldrig veta. Men det jag VET är att jag har underbara vänner och familj (både här och i Sverige) som stöttar mig och det kommer dom göra oavsett vad som händer. DET ska jag våga lita på och det är det jag ska minnas när allt är kaos. För i samma sekund som jag vill ge upp så ska jag minnas varför jag kämpat fram tills nu!!
 
 

Det gick!

Imorse när jag vaknade trodde jag knappt att jag skulle överleva dagen. Både hjärnan och kroppen var helt slut och dagen framför mig kändes som en evighet. Men det gick. Sen en timme tillbaka är jag ledig och nu i efterhand känns det ju som att dagen gått rätt fort förstås. Det bevisar ju bara att saker faktiskt går även om det känns omöjligt och att det löser sig just när det känns som mest hopplöst. Man är väl starkare än man tror.
 
Efter att jag städat hela dagen så var jag en stund med Adam på eftermiddagen. Vi skulle egentligen åkt till leksaksbiblioteket i Nyon men det var stängt så vi åkte till en "lekplats" inomhus istället medan Anette gjorde lite ärenden. Det ser ut lite som på öppna förskolan i Sverige. Dom har massa leksaker och så kommer man dit och leker helt enkelt. Adam älskar det! När vi ska nånstans vill han gärna knyta mina skor :P <3
 
Bild från igår då jag hämtat Adam hos dagmamman. Han älskar den lilla kon som hänger på min väska så när jag hämtat honom vill han gosa lite med "muuuuuu" :)
Visa fler inlägg