Om att blotta sig själv
Häromdagen när jag funderade på det här med bloggen så kom jag fram till att en stor anledning till att jag inte har bloggat på senaste tiden är för att jag inte har varit säker på vad som känns okej att skriva öppet om. För även om jag inte har en känd blogg med massa läsare så är det ändå ett antal personer som går in här varje dag (o det trots att jag inte ens bloggat). Vem som helst kan läsa det jag skriver och man vet ju aldrig vem det är som läser. Detta är något som jag tycker är skönt ibland men det kan också vara lite skrämmande mellan varven. Men oberoende hur många läsare jag har och vem det är som läser, så innebär ändå skrivandet att jag på något sätt blottar mig själv. Jag delar med mig av mina känslor, mitt liv och mina tankar. I mitt liv ingår sedan min familj och mina vänner, så det jag skriver innefattar ju även dem.
Så länge livet känts bra så har jag inte funderat så mycket på det här, men när nånting sen händer som får känslor att röras upp så börjar man sen tänka mer också. O när man har jobbiga känslor inom sig så blir det ännu läskigare att blotta dem för någon annan. Allt detta fick mig att fundera på vad som känns okej att skriva och eftersom jag inte varit riktigt säker vad jag tänker om det så har det resulterat i att jag inte har skrivit alls. Men sist och slutligen så tänker jag ändå att det är bättre att skriva än att vara tyst, att våga vara öppen med saker är nog ett steg i utvecklingen. O jag tror ändå att jag innerst inne vet vad som känns okej att skriva och inte.
Två quotes som förklarar tankarna just nu. Jag vill skriva men det är svårt.
Tiden sen julen har varit otroligt tuff för min del. Det har delvis varit en allmän tuff period i mitt liv då jag har funderat mycket på framtiden och livet i stort, detta har en förmåga att ta över ens inre och bli ganska tungt. Sen var det en period kring jullovet då jag kanske borde ha vilat mer, men istället lät jag det bli ganska mycket med jobb, skola, familj, vänner, resor och annat. Jag har gått på högvarv lite för mycket och det leder till slut till nån slags utmattning. Något som jag inte förstod då riktigt men som jag har kommit på i efterhand.
I början av januari hände något som har varit bland det tyngsta jag har varit med om i hela mitt liv. Utan förvarning tog mitt förhållande slut. Jag vill inte lämna ut Casper på något sätt, så jag väljer att inte skriva något mer om uppbrottet i sig. Men tiden som följde efter det blev otroligt tung. Han jag älskar (och har älskat över allt annat) finns inte längre nära och ett förhållande jag ändå trott på har inte längre någon chans. Jag vet att livet inte alltid blir som man tänker sig men det kommer ändå som ett slag i magen när livet inte går som planerat. Ibland är det kanske bara inte meningen att två människor ska hålla ihop. O ibland är inte personerna eller tiden rätt. Men när det som har varit hela ens stabila grund rasar så faller man. Jag är stolt över dit jag har kommit i livet och tänkte för mig själv att jag idag är bra rustad för att hantera negativa saker, men trots det så känns det som att min värld har raserats. Tilliten till både mig själv och andra sviktar, man börjar fundera på allt o inget och tårarna kommer utan förvarning. Man kommer liksom inte ifrån att hjärtesorg gör ont.
Jag väljer att inte skriva så mycket mer än så. Tror att dom flesta som läser här redan vet om allt det här och de flesta vet väl mer än så, men jag ville ändå skriva nånting här. Dels som en liten förklaring till varför jag inte har skrivit och dels för att jag ser det som ett steg i mitt bearbetande av allt. Som terapi liksom. I detta inlägg har jag dock blottat mitt inre mer än jag trodde att jag vågade. Vissa kanske upplever det som konstigt... Men jag är ändå stolt att jag vågar och att jag orkar.
Livet känns tungt just nu, men jag antar att det måste få göra det. Att vissa händelser helt enkelt har den effekten och att livet bara är tyngre i vissa perioder. När folk pratar om att tiden läker alla sår så kan jag bli arg, för jag tror inte att det är så. Jag tror inte att alla sår försvinner, men däremot kan dom bli ärr som man lär sig att leva med. O för det krävs också bara TID. Så fast livet känns tungt så försöker jag att minnas att varje dag är ett litet steg mot att läkas. Jag försöker fokusera på sånt jag mår bra av, försöker att omringa mig själv av människor som gör mig glad och försöker att ta en dag i taget. Att ha upplevt någon form av sorg eller andra jobbiga känslor gör en inte till en mindre stark person. Istället försöker jag att se att allt jag har varit med om gör mig till den jag är och att detta är något att vara stolt över.
Det var nog allt jag hade att fundera på denna lördagkväll. Tack till er som läser.
- Love -