Tankar som snurrar
Nu sitter jag här i mitt rum i Farsta igen, kom hit på kvällen idag. Tillbaka där allt började på något sätt. Planen är en sommar i Stockholm. Träffa vänner/familj jag inte sett på länge, sommarjobba och helt enkelt ladda upp lite innan nya Vasa-äventyr väntar till hösten. Första studieåret är avklarat och jag har nästan bott ett helt år i Vasa. Min nya stad. Så här ett år senare kan jag faktiskt kalla det min nya stad och verkligen känna innerligt att jag menar det. Ganska många gånger före jag flyttade hit, och ibland även under året, har jag funderat på om jag gjorde något helt galet när jag valde att flytta till Finland för att studera till barnmorska. Ibland har jag tvekat på mina orsaker att flytta, ibland har jag undrat om jag valt rätt osv. Så här i efterhand kan jag konstatera att det var rätt galet men det var också det bästa beslutet jag nånsin hade kunnat ta!
Året har verkligen varit över förväntan på alla sätt. Aldrig hade man kunnat gissa att en stockholmare skulle trivas som fisken i vattnet i Vasa och Österbotten. På bara ett år har detta verkligen blivit mitt HEM och oavsett var jag befinner mig när studierna är över så kommer det alltid kännas som hemma. Har också lärt mig otroligt mycket, både om studier, livet och mig själv. Tror faktiskt att inget annat år har fått mig att växa så mycket som detta och jag kan ärligt säga hur stolt jag är över mig själv. För kanske första gången i hela mitt liv tog jag ett beslut bara utifrån vad JAG ville och jag lät inte någon annan påverka mig i någon riktning. Jag hade en dröm, en känsla, en plan och hopp om en framtid på mitt sätt. O inte bara drömde jag utan jag gjorde det. Jag verkligen på riktigt klarade det, det är nog faktiskt värt en applåd känner jag.
Studierna är verkligen på topp och nu är jag ett år närmre min barnmorskedröm. Eller förresten, inte är studierna alls alltid på topp och ibland har jag ingen aning om vad jag sysslar med. Men man behöver vackla lite ibland också för att veta att det man gör slutligen är rätt. Utöver det har jag också gjort så galet mycket roligt under året och skrattat så mycket att jag inte kunnat stå upp, tar verkligen med mig en massa härliga minnen. O kanske bäst av allt har jag träffat så galet mycket underbara människor! Alla ni i Vasa, både mina närmaste och alla andra, har verkligen gjort mitt år. Vi har skrattat, vi har gråtit, vi har pratat, vi har festat, vi har pluggat och vi har skapat alla dom härliga minnena. Inte nånsin vågade jag drömma om att träffa folk som jag skulle klicka med så bra och som skulle betyda så mycket för mig bara en kort tid senare. Ni är bäst! Så tack för det :)
Så vad känner jag nu? Ingen aning. Just nu ligger jag här i sängen och är bara tom. Alldeles förvirrad faktiskt. Dagen har varit riktigt tung faktiskt, det är utmattande på nått sätt när känslorna är uppochner. Så mycket som jag har gråtit senaste veckan minns jag faktiskt inte när jag sist gjorde. O nej, jag är inte bara ledsen. Jag gråter inte för att jag mår dåligt eller för att världen är skit. Jag gråter helt enkelt bara för att känslorna fullständigt svämmar över. O fast det är jobbigt att gråta så mycket att det gör ont i hela kroppen så är det på något sätt ändå skönt att veta att man kan känna så mycket. För jag är ledsen, rädd, chockad, glad, hoppfull, nervös och tusen andra saker på samma gång. Ganska svårt att förklara men allt är liksom dubbelt.
Jag ville helt ärligt inte åka till Sverige. Hela min kropp skrek bara NEJ. Men inte ville jag ju heller stanna i Vasa över sommaren helt heller. Jag ville bara frysa tiden och omringa mig av alla dem som betyder så mycket. Jag längtade ihjäl mig och saknade såå många av dem som finns här i Stockholm. Men samtidigt gör det ont i varenda liten millimeter av kroppen när jag tänker på att jag åker ifrån dem som finns i mitt Vasa-liv, även om det bara är för tre månader. Jag är tacksam i all oändlighet att jag har flera ställen som jag kan kalla HEM och att jag har personer som betyder mer än allt i flera länder. Det gör mig nämligen väldigt lyckligt lottad. Men samtidigt gör det mig ibland väldigt kluven. Ibland känns det som att en del av mig alltid är nån annanstans, alltid finns det någon jag kan sakna. Jag brinner i livet för att utmana mig själv, prova nya saker och träffa nya människor: det gör mig otroligt glad. Men ibland innebär det också jobbiga hejdån och krävande förändringar. Kanske är svårt att förstå för någon som inte varit en liknande situation.
För det allra mesta är jag en lycklig person som växer för varenda dag. För det mesta så ser jag det positiva i livet och är tacksam för allt bra jag har i mitt liv. För det mesta så är allt det där ovan något jag ser som en styrka i mitt liv. Men ibland så blir det lite för mycket. Ibland vacklar jag och vet inte alls hur jag ska orka. Ibland kommer förändringar som skrämmer mig. Ibland blir en saknad eller att vara ovetande alldeles för mycket. Ibland svämmar känslorna över. Just nu är en sån period. Jag vet att det bara en period och att det blir bra sen. Men just nu är det lite överväldigande. Att ena sekunden känna så mycket att tårarna bara sprutar och nästa sekund plötsligt vara helt tom. Tror nog att jag kanske till och med är lite chockad. Det är nu som jag sakta men säkert börjar förstå. Det börjar glida in att ett år har gått och att det är så här som mitt liv just nu ser ut. Herregud, jag klarade det!
Ojojoj det där blev ett långt, ärligt och väldigt flummigt inlägg. Om ni inte fattar nånting så är det okej, men det är okej att fråga mig då också. Kanske kan detta inlägg även hjälpa till att ge er en känsla för hur jag känner mig just nu. Mest av allt behövde jag nog bara tömma ut lite känslor och tankar. Så fort jag har tid, ork och lust ska jag också skriva lite mer om sista veckan i Finland och kanske ge er en lite bildsammanfattning av första studieåret.
STAY TUNED. Kärlek till er som läser.