Emelies leende livsresa

Ett inlägg som jag har funderat länge på är ett inlägg om det där att höra hemma nånstans. Jag har haft en känsla inom mig och något jag har velat förmedla, men har liksom inte riktigt hittat de rätta orden. Tror att det både här på bloggen och om man har pratat i verkligheten har kommit fram att jag trivs otroligt bra här i Finland, men sen har jag kanske aldrig försökt förklara varför jag trivs. O vad är det egentligen som gör att man känner att man hör hemma nånstans? En känsla av att vara hemma, av att passa in, av att känna tillhörighet och av att känna sig så där tillfreds med livet. 

 

Jag har aldrig känt att jag har passat in riktigt. Aldrig haft den där känslan av att jag hör hemma i ett sammanhang eller av att jag är precis där jag ska vara. Älskar min familj och skulle göra vad som helst för dem, så givetvis finns alltid ett hem där de är. Men trots det så är Stockholm och hos familjen inte där var jag faktiskt känner mig så där riktigt hemma. Min familj kommer alltid att vara min familj så självklart har jag en plats där men kanske har jag aldrig riktigt hittat min roll där. Istället har jag alltid känt mig ganska rotlös på något sätt. 

 

Samma känsla har alltid följt mig genom vänrelationer, olika skolor, hobbyer m.m. Jag har alltid haft lätt att lära känna folk, aldrig varit mobbad på något sätt och alltid haft fina vänner. Jag har inte varit utanför utan har alltid haft vänner att vara med i både skolan och på fritiden. Men hur underbara mina vänner än har varit så har en liten del av mig alltid känt att jag inte passar in. Jag har aldrig haft en känsla av att jag hör till ett sammanhang och aldrig haft en självklar plats eller grupp där jag hör hemma. Jag har pratat och skrattat och delat med mig av mig själv, men inombords har en orolighet alltid funnits där. Känslan av att vilja söka efter något. Att vilja hitta den där platsen, gruppen och känslan där jag hör hemma.

 

Liksom självklart har jag haft både saker och personer som betyder mycket för mig! Men jag har ändå känt mig ganska splittrad. Många gånger har jag också funderat mig på vad som skulle ge mig den där tillhörigheten. Är det att va en del av ett kompishäng där man vet var man har varandra? Att utbilda sig till sitt drömyrke och få en identitet? Att ha en särskild hobby man är bra på och brinner för? Att bo i sitt drömhus? Vad är det egentligen som får någon att känna att man hör hemma? 

 

För första gången i mitt liv så känner jag att jag hör hemma nånstans. Jag definierar inte mig själv annorlunda och känner inget behov av att placera mig själv i ett fack. Men däremot känner jag mer och mer att jag passar in i en grupp och att jag hör till ett sammanhang. Jag känner mig HEMMA och jag känner mig lycklig. Trots att jag är enda svensken bland en väldig massa finlandssvenskar o finländare så känner jag mig inte utanför, snarare tvärtom på nått sätt. Trots att Vasa inte är min hemstad och jag inte ens har bott här i två år så känns det som mitt hem. Jag har inte samma känsla av att vara rotlös för jag har liksom landat. Om det är att jag trivs i just Vasa eller Österbotten eller Finland vet jag egentligen inte. Kanske är det att jag känner att jag är bland folk som gör mig bra. Jag vet faktiskt inte.

 

Jag har ju landat i Vasa, hittar i stan och har fått fina vänner. Men det är inte egentligen det som har skapat den där hemkänslan. Grejen är inte att jag har min egen lägenhet och mitt eget liv. Eller att jag har vänner jag tycker om. Det har jag liksom haft tidigare. Jag har underbara vänner på många platser och i dom relationerna har jag alltid känt mig trygg. Men den där heltiden i livet har inte funnits där. Det är inte vilken stad jag är i eller vilken lägenhet jag bor i. Det handlar inte heller om enskilda relationer eller vad jag gör med min tid. Det är något mycket större än så. Jag har hittat en stad jag trivs bra i och en plats där jag kan slappna av. En kultur där jag faktiskt känner mig naturlig fast det inte är en kultur jag är född i. Jag har vänner som jag älskar och som jag vet älskar mig. Jag trivs med studielivet, vardagen och rutinerna. Jag älskar österbotten och skulle gärna kunna stanna här. Men egentligen är det ingen av de där sakerna skilt som har skapat känslan av att höra hemma. Det är alla sakerna här i kombination med varandra. O det är framförallt också att flytten hit och allt som har hänt de senaste åren har fått mig att växa så otroligt mycket. Nu känner jag för första gången att jag har landat i mig själv och att livet är otroligt bra. 

 

Den där känslan inom mig är otroligt svår att beskriva. Men jag har hittat hem. För första gången nånsin så känns det som att pusslet är helt och den där varma känslan av tillhörighet fyller mig. O det är ingenting jag vill lämna. Så där har vi kanske vad det är som skiljer sig från det tidigare livet. Liksom underbara relationer har jag alltid haft och man har saknat personer när man inte har varit tillsammans. Jag har också haft platser jag tyckt om och trivs på för stunden. Men vad jag inte har haft är den där känslan att HÄR VILL JAG STANNA. 

 

Några bilder från Vasa vackra solnedgångar får illustrera inlägget: