I'm only human
En låt jag lyssnat väldigt mycket på senaste tiden är Human av Christina Perri. Den är väldigt vacker men den har också en otroligt bra text. Något som jag känner igen mig mycket i och som berör mig väldigt djupt.
I can take so much
'Til I've had enough
Cause I'm only human
And I bleed when I fall down
I'm only human
And I crash and I break down
Your words in my head, knives in my heart
You build me up and then I fall apart
'Cause I'm only human
'Til I've had enough
Cause I'm only human
And I bleed when I fall down
I'm only human
And I crash and I break down
Your words in my head, knives in my heart
You build me up and then I fall apart
'Cause I'm only human
Jag har otroligt höga krav på mig själv. Jag vill kunna allt, jag vill vara bra på allt, jag vill klara allt själv, jag strävar efter att vara perfekt och hålla ihop varje minut. Mina höga krav och hur jag vant mig vid att vara, gör att jag måste hålla upp en fasad både mot mig själv, mot mina vänner, mot främlingar och kanske mot Gud. Inte någonstans känns det okej att bara bryta ihop, att gråta, att falla, att må dåligt, att vara dålig eller på något sätt visa upp att fasaden inte är hel. Jag tror att man alltid måste vara stark och framförallt tror jag kanske att det är vad alla andra tror och tycker om mig.
Jag har alltid varit en person som klarat av allt. Jag har varit duktig i skolan, jag har haft mina aktiviteter, jag har hjälpt till hemma, jag har varit aktiv i kyrkan, jag har hjälpt mina vänner osv. Jag har funnits lite överallt och jag har tagit på mig det mesta. Rent utåt sätt har jag fått det att se ut som att jag gör allt detta med enkelhet och har på så sätt skapat en bild av mig själv som någon slags superhjälte. Jag har alltid varit glad och social med folk. Har helst inte pratat om mina problem utan hellre tagit rollen som "hon med det stora leendet". Jag har tyckt om den rollen i stunden och utåt sätt njutit av att vara den personen. Men på insidan har jag kanske många gånger bara velat gråta när jag utåt sätt skrattat, velat be om hjälp när jag varit den som fixat allt, velat bryta ihop fullkomligt när andra kallat mig stark och velat skrika rakt ut att jag mår skit när andra påpekat hur härligt det är att jag alltid är glad.
Missförstå mig inte nu. Inte alla mina leenden är påklistrade, jag ÄR en person som väldigt ofta är glad. Jag tycker om att hjälpa folk, att ha mycket att göra och liknande. Men det är inte allt jag är. Jag har gått igenom ganska mycket i mitt liv. Jag har förlorat många människor, jag har mått dåligt över många saker och jag har haft många motgångar. Trots det så skrattar jag, pratar som vanligt och fortsätter i samma tempo som jag alltid gjort. Men våga inte tro att jag alltid är stark för det. Att jag nästan alltid ler betyder inte att jag alltid är glad, det betyder bara att jag inte vågar visa när jag är ledsen. Att jag klarar av att göra alla dessa saker på skolan och fritiden betyder inte att jag är någon slags allsmäktig gud, det betyder bara att det är det enda knepet jag har för att fortsätta framåt när jag mår dåligt. Att göra allt och jämt vara stark utåt sett är allt jag känner till. Men för den saken skull vill jag inte höra av alla att jag är stark, att jag är duktig och att jag kan så himla mycket. För det är just dessa ord som får mig att tro att jag måste vara så.
Men trots att det utåt sett oftast verkat som att jag kan allt, som att jag vet allt och som att jag alltid mår bra, så har det sällan varit hela sanningen. Det finns många saker jag inte är bra på och jag gör många misstag. Ibland känner jag mig helt lost och vet inte alls hur jag ska lösa saker. Jag gråter ofta och det kommer många stunder då JAG är den som bara vill ge upp. För jag är bara mänsklig.
